Läs även Oscar Fredriksson, Erik Hultin, Elias Giertz.

Förslaget i Europaparlamentet (”smile29”) från Tiziano Motti och Anna Záborská, båda medlemmar av den kristdemokratiska gruppen EPP, om att utöka Datalagringsdirektivet till att även omfatta ”sökmotorer” har skrivits under av Alf Svensson (KD), Marit Paulsen (FP), Cecilia Wikström (FP) och Anna Maria Corazza Bildt (M). De tre sistnämnda uppges ha backat och ”tagit tillbaka” sina signaturer vilket är ett annat sätt att säga att de har omvänts under galgen.

Det är dock en omvändelse som inte imponerar. Vad värre är – det är inte första gången. Steg för steg har det varit samma visa med FRA där vi finner andra politiker som längs vägen varit kritiska men som ändå har röstat för.

Trots att de kränker vår rätt till ett privatliv på Internet.
Trots att det finns många namnkunniga kritiker på området.
Trots att dessa regler är ett slag i luften då det knappats hindrar verkligt kriminella.

Men det verkar räcka med det godhjärtade syftet att stoppa barnpornografin för att få parlamentariker att skriva under. Och då har man enligt min mening redan bekänt färg och satt ner foten för att målet helgar medlen – så är bilar med obligatorisk GPS-övervakning nästa steg för dessa parlamentariker?

Samtidigt är det många som inte har bekänt färg; vad tycker egentligen partiledarna om Datalagringsdirektivet med det gjorda tillägget? Med tanke på den diskussion som har varit de senaste åren har inte minst Alliansens partiledare all anledning att ta bladet från munnen och ta ställning till smile29 – det tror jag också skulle öka medborgarnas intresse av och medvetenhet om frågan.

Uppenbarligen finns mycket kvar att göra innan ledande svenska och europeiska politiker har en äkta övertygelse om värdet av att värna integriteten. Måtte konsekvenserna av datalagringsdirektivets utökade version vara en källa till sådan övertygelse.

—-

Läs även Hultin, Westberg, Jensen, Oscar, Ankersjö, Alexandersson.

Kommunstyrelsens ordförande Anders Lago, Socialdemokraterna, uppger i inslaget att man har nått över 40 % egenförsörjning för de som fått hjälp via Manpower. Det är bara att gratulera de personer som detta gäller, samtidigt som det kan vara en uppmaning till övriga kommuner att tänka nytt för att minska åren av utanförskap för många nyanlända invandrare.

Jag upprepar gärna samtidigt mitt tidigare inlägg samt mina applåder till förslaget från Centerpartiet om att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen.

Ur Bondeförbundet partiprogram 1933.

Som en del i arbetet med Centerpartiet 100-årsjubileum presenteras nu boken Skuggor av ett förflutet skriven av Anders Björnsson.

En välkommen bok, helt enkelt.

Regeringen föreslår att folkhögskolor ska kunna anordna SFI-undervisning för att eleverna ska få ökad valfrihet.

Det är fantastiskt. Helt enkelt. Även invandrare ska få ökad valfrihet för att snabbare och bättre kunna lära sig svenska. Jag har på annat ställe skrivit om behovet att konkurrensutsätta utbildningen Svenska För Invandrare.

About time, som sagt.

"I give myself up to language", foto av Muli Koppel.

95 % av alla SFI-lärare saknar såväl pedagogisk examen som 60 högskolepoäng i SAS (svenska som andraspråk). Detta är ett av SFI-undervisningens stora problem. Då behövs naturligtvis denna lärarutbildning.

Ett annat problem är att man som elev inte får studiemedel. Det är helt otidsenligt och rimmar illa med regeringens ambition att ge invandrare bra förutsättningar. Såvitt jag vet är SFI den enda vuxenutbildningen i Sverige som inte berättigar till studiemedel. Att “leva på familjen” blir svaret för den elev som ställer frågan. Det duger inte.

Det är också dags att konkurrensutsätta SFI-undervisningen. Som elev är du i princip alltid hänvisad till den institution som kommunen har bestämt ska utföra undervisningen, dvs du har inget val. (Undantaget är några få så kallade SFX-profiler som finns t ex i Stockholms län där man kan söka trots att man bor i en annan del av länet. Men för det stora flertalet invandrarstudenter för bara ett enda val, eller rättare sagt, inget val.)

Som ytterligare en liten fråga just för SFX-studenterna i Stockholms län kan nämnas att de hittills har haft problem att  få studentrabatten som har införts i kollektivtrafiken. Vilket ger den absurda konsekvensen att de straffas två gånger: de får inte CSN-pengar eftersom de läser på SFI och de får inte studentrabatt i SL-trafiken eftersom de inte uppbär CSN-medel.

Så grattis till lärarutbildningen och det är hög tid för fler konstruktiva steg för en svenskundervisning värd namnet.

Just det senare begreppet använder Stockholms läns idéarbetsgrupp i sin rapport för att beskriva visionen om en gemensam värdegrund och politik utifrån en liberal utgångspunkt.

När det gäller frågan om maskeringsförbud, som inte debatteras lika flitigt, finns stora problem med implementeringen; hur straffar man t ex den som trots maskeringsförbudet väljer att maskera sig? Samtidigt är det till skillnad från klädesförbudet frågan om, antar jag, att förhindra att manifestationer spårar ur och orsakar onödig skada, och därmed är det också fråga om att att värna medborgarnas säkerhet.

Lennart Pettersson skriver att “det är en demokratisk rättighet att få se och läsa andra människors ansikten” och det kan jag inte hålla med om, hur mycket jag än skulle vilja. Däremot vill jag själv gärna leva i ett samhälle där människor vill och vågar möta varandra som medmänniskor. Och denna strävan tror jag är oändligt mycket mer värd än försök att använda klädesförbud.

Då blir det också naturligt att försöka se människan i burkan och ställa frågan till henne: hur känns det egentligen?

Och att ställa frågan till oss själva: vad är det egentligen som är problemet? Är det själva burkan … eller är det inte snarare värderingar, förväntningar och krav som kan ligga bakom? För i så fall kanske vi skulle tala om det istället.

Och då handlar det om att värna ett öppet samhälle som ger likvärdiga möjligheter för alla att lära sig och växa.