Christian.Ottosson.nu

Valresultat som förnyar – time for liberals?

Det borde ju vara dags. Nån gång. Och nu har Storbritannien för första gången sen 1974 fått ett nytt parlament som saknar ett parti i majoritet.

Men trots David Camerons till synes verkliga invit till Liberaldemokraterna är det nog för tidigt för att ropa hej. Men visst vore det både bra för Storbritannien i detta ekonomiska läge och spännande för de liberala idéerna i Europa om The Liberal Democrats och Nick Clegg fick inflytande över politiken. Samtidigt som Gordon Brown talar om lösningar “för nationens bästa” … så det här kan sluta hur som helst. Mitt tips är att det parti av Tories och Labour som bjuder högst när det gäller reform av valsystemet också vinner Liberaldemokraternas stöd.

Grafik från CNN.

Läs även Stefan Mårtensson, Times, Johan Pettersson,

Kapitalismens vägar är farliga

Särskilt för Hugo Chavez, Venezuelas president, som nu efter att han tidigare i veckan konfiskerade banker i landet går vidare med att försöka bannlysa Barbiedockan. Kapitalismen verkar verkligen vara farlig, åtminstone genom det sätt det påverkar befolkningen i Venezuela indirekt via deras president.

Tidigare bloggpost.

En ny ledare i Chile

Med knapp marginal vann Sebastian Piñera presidentvalet i Chile, och därmed är maktinnehavet för koalitionen Concertación över för den här gången.

Segern för “högern” väcker en hel del misstro om att gamla spöken ska komma ut ur garderoberna, inte minst i svensk press, men det är oklart om dessa farhågor har någon grund. DN uppger dock att Piñeras väljare till stora delar försvarar den gamla Pinochetregimen, vilket förstår upprör med all rätt.

Dagens Chile är dock i stora delar en förebild för övriga Latinamerika, och det ska bli intressant att se samverkan med övriga länder utifrån detta. Särskilt intressant kanske att se hur Peru och Chile, vars grannförhållande tidvis är minst sagt infekterat, nu med liknande regimer kan närma sig varandra.

Bilder från en naturkatastrof jag minns

Det som nu händer i Haiti är en humanitär katastrof av stora mått. Jag vill dela med mig av en bild från när jag själv hamnade i katastrofens epicentrum efter katastrofen och den tropiska stormen Stan som i oktober 2005 drabbade södra Mexico och stora delar av Guatemala.

Jag minns att det var på lördagen eller söndagen; det började regna. Ingenting särskilt med det eftersom det ofta regnar under höstarna där, särskilt i bergen där jag bodde vid det tillfället. Det blåste också, och jag minns att vi skämtade om att en katastrof var på ingång.

Det fortsatte på måndagen, på tisdagen, på onsdagen … såna mängder regn att jordskred bildades under onsdagen. I områden – som exempelvis San Pedro Sacatepéquez där jag bodde – med bebyggelse nära stora bergssluttningar innebär detta stora risker.

Jag minns att vid middagstid blev vi som arbetade för FN varskodda om att jordskred hade ägt rum på flera håll i kommunen, och i andra kommuner också för del delen. Det visade sig att vi, FN-personalen som hade tränats inför att hantera nödsituationer, inte nödvändigtvis hanterade situationen bättre än lokalbefolkningen. Hur många FN-arbetare vet exempelvis hur man luktar sig fram till döda kroppar täckta av jordmassor?

Mannen står på det ställe där hans sovrum låg ett dygn tidigare.

Stormens regnflöden skapade nya floder och tog med sig hela vägar.

Sverige och andra länder bidrog med medel till katastrofbistånd.

Jag minns att det var mest kaos.

Jag minns att jag inte kände igen lukten av döda, begravda människor.

Men jag minns framförallt hur mycket alla människor gick tillsammans och gjorde en fantastisk insats för alla drabbade. Jag minns dessa människor som goda exempel.

Och så tänker jag att konsekvenserna av Stan ändå framstår som väldigt begränsade i jämförelse med det som nu sker i Haiti …

Klockan tickar för Amazonas regnskog

Visst kan man glädja sig åt att “gamla civilisationer” i Amazonas återupptäcks när skogsskövlingen avtäcker spår av olika slag, så att sökande flygplan som far förbi nu ser detta från ovan. Men avverkningen är naturligtvis katastrofal för Amazonas och hotar att slå ut “regnpumpen” som skogen är idag.

Brasilien har på senare tid lyckats hejda den tidigare till synes ohämmade skövlingen av regnskogen. Sen 2005 har avverkningen minskar med över 60 %. Trots detta riskerar fortfarande den rikedom som har skapats under miljoner år att raderas ut på några årtionden framöver. Men det går att vända utvecklingen, uppenbarligen, förutsatt att det finns såväl politisk vilja som kapacitet.

När man reser i Amazonas kan det kännas som att ta sig till en helt annan värld. Vilket ju inte är så konstigt. Livstempot närmar sig naturens egen rytm och alla dofter och ljud gör att man har fullt upp de första dagarna bara med att ta del av rikedomen. Det är en rikedom väl värd att sätta pengar på.

Världsnaturfondens försök att sätta pris på den biologiska mångfalden är därför intressant. Men det krävs också ökade insatser från väst för att bidra genom policies och ekonomiskt stöd till att avverkningen hejdas. Som konsumenter har vi också ett viktigt ansvar när vi köper varor från Amazonas; inte minst ökad medvetenhet hos oss som kunder, via svenska / europeiska företag, gör att miljömärkningen vinner terräng hela tiden.

I slutändan går det dock inte att komma ifrån att även övriga länder i regionen som Peru, Colombia och Bolivia måste gå samma väg som Brasilien och lyckas implementera en politik som sätter stopp för illegal avverkning. Vilket i sin tur också förutsätter att människor får drägligare levnadsförhållanden, självklart.

Men det är också intressant att notera att det är just Brasilien, med en av världens största inkomstojämlikhet, som visar vägen i kampen mot avverkningen.

Läs mer: Artikel med Marina Silva;  Peter Bunyard.

"So I said, 'Let's expropriate it.' And now it's been expropriated."

Någon enstaka notis, det var vad vi i svensk press fick se av Hugo Chávez senaste infall att konfiskera hotellet Hilton. DN använde den lätt ironiska notisrubriken “Så kan man också göra”.

Eftersom hotellet hade lagt sig i villkoren för ett regeringsmöte på hotellet såg den venezuelanske presidenten rött och lät förstatliga hela anläggningen, som enligt den spanska tidningen El país motsvarar inte mindre än 89 000 kvadratmeter av hotell, kasino, kommersiella lokaler mm. Hotellets 20-åriga koncession har nyligen löpt ut och då såg den revolutionäre presidenten en möjlighet att motverka “den individualistiska kapitalismen” genom expropiering.

Förvisso inte första gången det händer under Chávez tid. Så för en “kollektiv socialist” kanske det låter rimligt … “So I said, ‘Let’s expropriate it.’ And now it’s been expropriated.”

Photo by BlatantNews.com