PACAYA SAMIRIA 2006
(En resebetraktelse från Amazonasresa 2006)
De flesta av de människor som jag har träffat på under mina utlandsresor har aldrig haft möjligheten att lämna sitt land. Därmed dock inte sagt att det är något som de alla sörjer. Människor som bor i Amazonas har ofta ett annorlunda perspektiv på tillvaron, och det kan vara lite svårt att förstå det utan att vara där.
Att resa här är att blunda samtidigt som man tar några kliv framåt, för att därefter bara njuta. Kanske att man rentav måste blunda för att komma hit; med blunda menar jag att inte tänka på de faror som finns här. Om du väl kommer över den mentala tröskeln, eller helt enkelt ignorerar den, så har du en mycket vacker upplevelse framför dig.
I åtta dagar befann jag mig bortom allt vad electricitet och modernitet heter, färdandes i en träkanot i ett enda stycke, tillsammans med lokal guide. I mitt fall var det i naturreservatet Pacaya Samiria som jag upplevde Amazonas på riktigt. Jag har varit i byar och städer i Amazonas utkanter flera gånger men denna gång var det naturen som var målet för resan. Den orörda, den vackra, den främmande.
Här ett filmklipp där jag lyckas få med två små apor, lokalt kallade mono de la barba blanca:
Naturreservatet täcker ett enormt område fullt av biflöden till två av de floder på den peruanska sidan som i sin tur längre ner går samman till den s k Amazonasfloden, Huallaga och Marañon. Jag hade förmånen att få uppleva Amazonas just på det sätt som jag hade velat, nämligen utan motor, utan breda floder och mycket nära djuren. Längs med biflöden på mellan fem och 15 meter paddlade guiden oss fram under sju dagar.
Det som vi oftast såg var fåglar och fjärilar. I massor, överallt och i alla färger. Och som sagt, eftersom vi färdades i tyst kanot så skrämde vi heller inte iväg fåglar innan vi kommit fram. I övrigt var det väldigt roligt att studera sengångarens lugna gestalt och även de ormar vi fick se var en speciell upplevelse.
Första dagen vi såg en giftorm kunde jag inte låta bli att fråga vad ni skulle ta oss till ifall olyckan skulle vara framme. Och då fick jag en förklaring om en lian som vi skulle leta upp och tillreda som motgift. Det kändes ganska tryggt. Andra dagen såg vi en annan giftorm och jag kunde inte låta blir att ställa samma fråga, varefter jag fick samma svar. När jag sen tredje gången hade fått samma svar blev jag misstänksam. En och samma lian kan väl omöjligtvis fungera som motgift åt hur många olika giftormar som helst – eller?
Däremot finns naturligtvis här en stor kunskap om hur man använder naturen som läkemedel. Både under denna och andra vistelser i Peru har jag lyssnat till akademiker och andra som visat och berättat hur de använder växter för att bota, lindra och förebygga. Och en del av dessa går på export, men en särskild svårighet för t ex ursprungsbefolkningar har samtidigt varit kampen mot vissa företags försök att patentera de substanser som finns i läkeväxterna.
På denna sista bild badar jag omgiven med massor av pirayor, som liksom smeker en kring benen. Jodå det är sant, men inte alla i Sverige kan tro på det. Men det är å andra sidan resenärens privilegium – att ingen kan ändra eller stjäla ens egna upplevelser.
I åtta dagar befann jag mig bortom allt vad electricitet och modernitet heter, färdandes i en träkanot i ett enda stycke, tillsammans med lokal guide. I mitt fall var det i naturreservatet Pacaya Samiria som jag upplevde Amazonas på riktigt. Jag har varit i byar och städer i Amazonas utkanter flera gånger men denna gång var det naturen som var målet för resan. Den orörda, den vackra, den främmande.
Share on Facebook