Ja det är rubriken på en artikeln i Dagens Samhälle 2011:6 sid 24. Bakgrunden är att trenden med ökad nettoinvandringen bröts 2010 samtidigt som Sverige behöver få in mer arbetskraft “för att klara de framtida behoven på arbetsmarknaden”.

- Invandringen är nyckeln, säger Torbjörn Israelsson, analytiker på Arbetsförmedlingen i en kommentar.

Arbetskraftsinvandringen utgör 25 % av den totala invandringen medan anhöriginvandringen är den som dominerar. Nu är det ju inte så att de som anhöriginvandrar inte kommer arbeta, men så ser det i alla fall ut i statistiken enligt artikeln. Arbetsförmedlingen säger sig dock inte ha tittat närmare på i vilken utsträckning som anhöriginvandrarna får jobb.

Sverige behöver fler som bidrar – inte färre. Ett steg i rätt riktning kan därför vara att göra det lättare för nya svenskar att gå yrkeshögskoleutbildningar.

Södertälje kommun har prövat nya vägar när de genom samarbetet med Manpower försöker skapa arbetsmöjligheter för arbetslösa. Man lyckas i hälften av fallen och med tanke på målgruppen är människor som har svårt att hitta jobb på annat sätt. Jag har tidigare bloggat om att få konkurrens till Arbetsförmedlingen, vilket är en nationell centerfråga, och är inte förvånad över att Södertäljes försök verkar ge resultat.

Kanske ett exempel på aatt det kan löna sig att pröva nya vägar? Jag känner i och för sig inte till någon prövning av det lämpliga (lagliga) i att kommunen driver ett bolag av denna karaktären, men det kanske någon annan gör…?

Kommunstyrelsens ordförande Anders Lago, Socialdemokraterna, uppger i inslaget att man har nått över 40 % egenförsörjning för de som fått hjälp via Manpower. Det är bara att gratulera de personer som detta gäller, samtidigt som det kan vara en uppmaning till övriga kommuner att tänka nytt för att minska åren av utanförskap för många nyanlända invandrare.

Jag upprepar gärna samtidigt mitt tidigare inlägg samt mina applåder till förslaget från Centerpartiet om att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen.

Var god vänta!
(Foto: martin)

I dagens DN (ej nätversionen) skrivs åter om hur lång tids väntan många har drabbats av i höst när de har kontaktat A-kassan. Tidigare har bl a skrivits om att de krångliga blanketterna är en orsak. Arbetsmarknadsministerns svar har varit att göra den till en obligatorisk försäkring. I dagens tidning säger Littorin att mediantiden för att få ersättning har ökat från 10 till 12 veckor och att “för de allra flesta har det inte blivit jättestor skillnad” dvs inte heller denna gång verkar han ta frågan på stort allvar.

Återigen: det är inte formen för A-kassan som svider mest för de som nu tvingas att låna ihop slantar från vänner och bekanta. Det är ovissheten, och väntan.

Ett annat exempel utspelar sig precis nu då en person i min närhet har fått vänta i cirka tre (!) månader på att få svar från Arbetsförmedlingen om hon har rätt till någon ersättning för den praktik som hon nu gör.

Tre månader?! Trots upprepade besök och samtal så var det först nu i veckan som svaret kom. Ett negativt besked, men det var i alla fall ett besked.

Arbetsförmedlingen har haft problem med personalomsättning och den vikande konjunkturen har gjort sitt till. MEN DET DUGER INTE. På den enkla frågan om min praktik berättigar till exempelvis aktivitetsstöd så ska det väl inte behövas en handfull handläggare och tre månader för att svara?

Och dessutom var det först när personen själv låg på och tog kontakt med högre chef som svaret kom.

Innan dess? Månader av väntan och ovisshet.

Nej detta håller inte. Ett alternativ borde vara tydligare tidsgränser och  mekanismer som värnar om den lilla människan.

• Som sjuk eller arbetslöshet ska du inte behöva vara rädd för att hamna hos kronofogden pga felaktiga beslut eller senfärdighet hos myndigheten
• Som företagare ska du inte behöva vänta för länge på ett beslut från Skatteverket
• Som medborgare borde du ha tillgång till en författningsdomstol som skyddar dig mot övergrepp från myndigheter