Var god vänta!
(Foto: martin)

I dagens DN (ej nätversionen) skrivs åter om hur lång tids väntan många har drabbats av i höst när de har kontaktat A-kassan. Tidigare har bl a skrivits om att de krångliga blanketterna är en orsak. Arbetsmarknadsministerns svar har varit att göra den till en obligatorisk försäkring. I dagens tidning säger Littorin att mediantiden för att få ersättning har ökat från 10 till 12 veckor och att “för de allra flesta har det inte blivit jättestor skillnad” dvs inte heller denna gång verkar han ta frågan på stort allvar.

Återigen: det är inte formen för A-kassan som svider mest för de som nu tvingas att låna ihop slantar från vänner och bekanta. Det är ovissheten, och väntan.

Ett annat exempel utspelar sig precis nu då en person i min närhet har fått vänta i cirka tre (!) månader på att få svar från Arbetsförmedlingen om hon har rätt till någon ersättning för den praktik som hon nu gör.

Tre månader?! Trots upprepade besök och samtal så var det först nu i veckan som svaret kom. Ett negativt besked, men det var i alla fall ett besked.

Arbetsförmedlingen har haft problem med personalomsättning och den vikande konjunkturen har gjort sitt till. MEN DET DUGER INTE. På den enkla frågan om min praktik berättigar till exempelvis aktivitetsstöd så ska det väl inte behövas en handfull handläggare och tre månader för att svara?

Och dessutom var det först när personen själv låg på och tog kontakt med högre chef som svaret kom.

Innan dess? Månader av väntan och ovisshet.

Nej detta håller inte. Ett alternativ borde vara tydligare tidsgränser och  mekanismer som värnar om den lilla människan.

• Som sjuk eller arbetslöshet ska du inte behöva vara rädd för att hamna hos kronofogden pga felaktiga beslut eller senfärdighet hos myndigheten
• Som företagare ska du inte behöva vänta för länge på ett beslut från Skatteverket
• Som medborgare borde du ha tillgång till en författningsdomstol som skyddar dig mot övergrepp från myndigheter

Ett exempel bara på hur det kan vara som individ mot systemet:

En person i min närhet – låt oss kalla honom Linus – sökte läkare på vårdcentralen i oktober i fjol. Remissen gick då via läkaren till Karolinska i Solna som dock i januari skickade tillbaka den med beskedet att man inte hade möjlighet att ta emot personen! Inte prioriterat helt enkelt, trots uppenbara problem, och redan här har patienten förlorat tre månader och är tillbaka på ruta ett!

Då var det Linus som fick ta ansvar för att ta upp hela ärendet igen, vilket man ju kan tycka borde vara sjukvårdens ansvar, men icke.

Nytt läkarbesök följde vilket Linus tyckte var synnerligen onödigt, samma läkare och samma ärende som i oktober. Då sa läkaren att hon ju kunde skicka remissen till någon annan vårdinrättning, och efter att Linus hade sonderat terrängen själv (vårdgarantikansliet vill jag minnas att det heter) så föll valet på Nacka Närsjukhus (Proxima).

Remissen skickas i februari och Linus gör sen det stora misstaget att inte kolla upp vad som händer. Hör och häpna men när han hade ringt till Proxima i september för att fråga vad som händer, ja då fanns där ingen remiss! Han blir förtvivlad, ringer åter vårdcentralen som intygar att remissen är skickad. Wunderbar eller hur, ingen vet vad som hänt och inget finns att göra åt det.

Patienten är efter 11 månaders process tillbaka på ruta ett, utan någon som helst möjlighet att göra nåt åt det faktum att landstinget har strular med hans ärende under hela denna tid. Bara att gapa och svälja.

Vi måste hjälpas åt att skapa mekanismer för att sånt här inte händer exempelvis är jag inte främmande för att gå över till elektroniska remisser istället för att det som idag ska skrivas ut papper som skickas och sen skrivs in igen för hand.

Jag är inte heller främmande för att utreda möjligheterna att införa ekonomisk ersättning till patienten vid grova brister från myndigheternas sida.