Tidningen NEO har dock nyligen pratat med Maria Wetterstrand och det framgår ganska tydligt tycker jag att det fortfarande är miljöhänsyn som är Miljöpartiets Fråga med stort F. Klassiskt tillväxtkritiska formuleringar används av Wetterstrand som t ex att det inte går att öka tillväxten utan att öka resursanvändningen och att detta är anledningen till att Miljöpartiet “inte eftersträvar tillväxt i konventionell mening” (citat från partiprogrammet). Individuella fiskekvoter är en annan fråga som språkröret i NEO-intervjun är tveksam till (och som man röstat emot i riksdagen). Dick Erixons reflektioner kring intervjun är läsvärda och ett annat aktuellt exempel på att Miljöpartiet inte ser tillväxt som en frihetsfråga är ju motståndet till allt var bilar och vägar heter (vilket tangerar P J Anders Linders krönika).

Det finns en annan bild dock som väldigt tydligt visar att Sverige lyckats kombinera just tillväxt med minskad miljöbelastning:

Jag skulle vilja göra ett konstaterande till efter att ha läst intervjun. Det är inte för att vara elak men jag får en tydlig känsla (t ex i samtalen om bostadsmarknaden eller invandring) av att Maria Wetterstrand av taktiska skäl undviker att säga sånt som Miljöpartiet står för men som hon vet stöter bort liberala väljare. Hon tycker exempelvis att investeringsstöd till bostäder har positiva effekter men är själv inte för detta.Med intervjuarnas egna ord:

Med den typen av svar är det lätt att förstå hur välvilliga intervjuare kunnat beskriva Maria Wetterstrand som en pragmatisk politiker. Andra hade förvisso utifrån samma svar kunnat beskrivas som substanslösa och villiga att vara alla till lags. Maria Wetterstrand har dock den där förmågan att låta klok och övertygande.

En förmåga som Peter Eriksson inte har, något som blir synligt då de båda språkrörens olika förtroendenivåer nu redovisas separat.

En undersökning från Novus visar också att 4 av tio socialdemokrater vill behålla reformen, samtidigt som siffran för Centerpartiet är 100 %.

By the way – ungefär en fjärdedel av alla som har utnyttjat avdragsmöjligheten i Stockholms län tjänar under 280 000. Så mycket för Mona Sahlins och Peter Erikssons och Lars Ohlys tal om att det bara är rika som tjänar på detta.

Detta är en reform för alla människor som ökar jobben inom tjänstesektorn. Och som oppositionen vill ta bort.

Ska avdraget för de hushållsnära tjänsterna verkligen avskaffas?
Vilken syn har vänsterpartierna egentligen på denna starkt framväxande tjänstebransch?
Vilka besked har vänsterpartierna till alla de 100 000-tals människor som nu har stor nytta av tjänsterna?
Varför säger Socialdemokraterna nej till framtidens jobb?

Henrik Brors i DN påminner om skälet varför Mona Sahlin egentligen vill ha kvar avdragsmöjligheten.

Samtidigt står det klart att Miljöpartiets Peter Eriksson och Vänsterpartiets Lars Ohly är väldigt oeniga om hur mycket de behöver vara eniga om.

Läs även Per Ankersjö, Magnus Andersson, Gustav Andersson.

Socialdemokraternas kongress i november 2009 beslutade (s 62): Skattesänkningarna har dramatiskt vidgat orättvisorna mellan människor och grupper i samhället. Det skapar nya konflikter. Ett flertal skatter måste förändras för att säkra välfärden och rättvisan. De med höga inkomster måste bidra mer och avdragsrätten för hushållsnära tjänster avskaffas.

Kopplingen rika-avdrag är tydlig i S-argumentationen. Men om vi ser på hur det ser ut i Stockholms län är det tydligt att människor med olika lönenivåer använder avdragsmöjligheten. Här några exempel på hur stor andel av alla som fått avdraget 2008 som hade en årsinkomst som var lägre än 280 000, i några kommuner:

Södertälje 37 % ~ Täby 22 % ~ Nynäshamn 46 % ~ Norrtälje 54 % ~ Huddinge 20 % ~ Botkyrka 28 %

Det är dags för Vänsterpartierna att inse: Det är inte inkomsten som avgör om man behöver hjälp!

(Till och med i SVT Agenda uppges felaktigt att bara några promille av normalinkomsttagarna använder tjänsten)

Nu har till och med de tre Vänsterpartierna faktiskt blivit oense om frågan och vissa säger att de kanske inte vill avskaffa avdragsrätten trots allt. Det så kallade RUT-avdraget blir alltmer ett problem för Socialdemokraterna och Mona Sahlin vågar inte ens ta debatten ... och Peter Eriksson och Miljöpartiet vinglar fram och tillbaka (själv tycker han partiets hållning är “ganska tydlig”…)

Detta medan Maud Olofsson och Centerpartiet tittar framåt och föreslår att IT-tjänster också bör ingå i avdragsmöjligheten.

Det är för övrigt symptomatiskt att just Centerpartiet står bakom den av regeringens reformer som kanske debatteras mest just nu. Reformen med skattereduktion för hushållsnära tjänster infördes ju för att skapa fler jobb, minska den illegala sektorn och för att frigöra tid för människor.

Läs mer: Annie Johansson, Peter Wolodarski, Ingrid Lundqvist, Per Ankersjö,

Göran Skytte skriver i sin kolumn i Svenska Dagbladet häromdagen om hur vänsterpartierna (S), (V) och (MP) försökt utnyttja Saabfrågan trots helt olika grundläggande syn på fordonsindustrin. Med all rätt är vi många som frågar oss hur Miljöpartiet både vill ta bort bilarna och stödja fordonsindustrin – hur går det egentligen ihop? Vi frågar oss också hur (MP) ska kunna regera med (S) som i allt väsentligt är positivt inställda till bilar och vägar.

Låt mig citera Skytte; Karin Svensson Smith, tidigare i Vänsterpartiet, blev riksdagsman för MP och partiets talesman i trafikpolitiska frågor. Fyller medierna med uttalanden i följande stil (axplock ur SvD 2009): ”Fler städer än Stockholm ska ha trängsel- avgifter. Vi som bor i tätorter ska få dyrare att använda bilen” (26/1) ”Bygg järnväg direkt på Europavägar (22/7).” Inte ens elbilar får helt godkänt: ”Fem elbilar är mer än en spårvagn.” (4/9) Hon protesterar mot ”rätten att använda pengar till mer asfalt och betong” (5/12), det vill säga vägar. Men om De rödgröna vinner valet ska hon och hennes parti samarbeta med socialdemokrater som älskar vägar.

Bloggar om detta: Per Ankersjö, Oscar Fredriksson.