Idag drog Huddinges demokratidagar igång och Centerpartiet bjöd in till samtal med Magnus Andersson från Solna som har skrivit en bok om vad ungdomar i andra länder – som han själv har besökt – drömmer om och vad de anser om klimatutmaningen. Just så heter förresten hans bok, och jag tror att vi i tider av globalisering och ekonomisk kris är alltmer betjänta av internationella utblickar.
Det finns förmodligen de som tror att Huddinge och andra kommuner kan styras utan kunskap om andra delar av världen. Det tror inte jag, och kvällens inbjudan var ett sätt från Centerpartiet att bidra till floran av seminarier dessa dagar.
SMHI och SGI har räknat på hur förändringarna i klimatet kommer att påverka Stockholm och en av slutsatserna är ett vattenstånd i havet som är en halv meter högre än idag! Det innebär ökad risk för inblandning av saltvatten i vårt dricksvatten, bland annat. Vintrarna spås i stort att bli blötare och skyfallen fler. Somrarna kommer att bli varmare och torrare.
Det här kommer att ställa stora krav på anpassning – för alla. Först och främst, men kanske svårast, är att ställa om vår uppfattning om vad en “normal” vinter eller sommar i Stockholmstrakten är.
Tänk dig att du har rest många timmar i en varm buss på skumpiga vägar för att slutligen komma fram till ett sånt här ställe – vinden fläktar och omkring dig har du både nyfikna människor och ett överflöd av olika frukter. Du vet att du när som helst kan svalka dig i vattenfallet intill och samtidigt njuta av fjärilsarter och en mångfald andra djur.
Så har jag lärt känna Amazonas.
Men hur länge förblir Amazonas denna källa till artrikedom och vänliga klimat? Amazonas är en viktig samlare av koldioxid, en s k kolsänka, vilket avlastar människans miljöbelastning i form av utsläpp av just koldioxid. Men torkan 2010 har slagit hårt på skogenochvi tvingas resa ett frågetecken för vad som händer framöver i takt med att klimatet förändras. Situationen påminner just nu på en del håll om torkan 2005.
En nystudiefrån Linköpings och Uppsala universitet sägs visa att metanavgången från sjöar är klart större än tidigare beräknat. Det är dåliga nyheter för klimatet naturligtvis.
– När vi också tar hänsyn till metanutsläppen från sjöar och vattendrag är den sänka för växthusgaser som består av skogar och andra naturmiljöer minst 25 procent lägre än tidigare beräkningar visat, säger Lars Tranvik, professor i limnologi vid Uppsala universitet och en av forskarna bakom studien.
– I debatten hör man ofta att naturliga sänkor kan kompensera mänskliga fossila utsläpp. Våra resultat visar att man inte kan lita på det fullt ut, säger David Bastviken, docent vid Linköpings Universitet.
Du kan läsa om Huddinge klimat- och energiplan här (den antogs sommaren 2010). Det innehåller målet att utsläppen av växthusgaser minskar med 60 procent per invånare till 2020 och med 85 procent till 2050 jämfört med 1990 års nivå.
Det har väl inte undgått någon att det i en del av underlaget till FNs klimatrapport finns felaktigheter, och att det dessutom rör sig om spekulationer som man tagit för sanningar minskar onekligen trovärdigheten för denna del av underlaget. Från SRs text:
Trots att Hasnains påstående om att Himalayas glaciärer aldrig belagts i någon vetenskaplig publikation och först helt verkade glömmas bort, dök uppgiften sedan upp igen i en rapport från WWF 2005 , varifrån den sedan plockades upp av FNs klimatpanel, som alltså kom att ge den stor spridning i sin fjärde rapport som publicerades två år senare, 2007.
Himalayas glaciärer kommer alltså inte att försvinna alls så snabbt som signalerat från IPCC. En bra nyhet, och en påminnelse till alla oss som ropar efter konkurrens även på andra områden. Idékonkurrens och transparenta rön inom forskning är anständighetskrav, förstås.
Det är också ett faktum att ingen av de experter som läste texten reagerade på årtalet 2035, konstaterar Chris Field, professor vid Stanforduniversitetet i USA, som tog över ansvaret för den här delen inom IPCC 2008.
- Från mitt sätt att se är det här ett område där vi har möjlighet att bli väsentligt bättre, säger han till AP.
Visst kan man glädja sig åt att “gamla civilisationer” i Amazonas återupptäcks när skogsskövlingen avtäcker spår av olika slag, så att sökande flygplan som far förbi nu ser detta från ovan. Men avverkningen är naturligtvis katastrofal för Amazonas och hotar att slå ut “regnpumpen” som skogen är idag.
Brasilien har på senare tid lyckats hejda den tidigare till synes ohämmade skövlingen av regnskogen. Sen 2005 har avverkningen minskar med över 60 %. Trots detta riskerar fortfarande den rikedom som har skapats under miljoner år att raderas ut på några årtionden framöver. Men det går att vända utvecklingen, uppenbarligen, förutsatt att det finns såväl politisk vilja som kapacitet.
När man reser i Amazonas kan det kännas som att ta sig till en helt annan värld. Vilket ju inte är så konstigt. Livstempot närmar sig naturens egen rytm och alla dofter och ljud gör att man har fullt upp de första dagarna bara med att ta del av rikedomen. Det är en rikedom väl värd att sätta pengar på.
Världsnaturfondens försök att sätta pris på den biologiska mångfalden är därför intressant. Men det krävs också ökade insatser från väst för att bidra genom policies och ekonomiskt stöd till att avverkningen hejdas. Som konsumenter har vi också ett viktigt ansvar när vi köper varor från Amazonas; inte minst ökad medvetenhet hos oss som kunder, via svenska / europeiska företag, gör att miljömärkningen vinner terräng hela tiden.
I slutändan går det dock inte att komma ifrån att även övriga länder i regionen som Peru, Colombia och Bolivia måste gå samma väg som Brasilien och lyckas implementera en politik som sätter stopp för illegal avverkning. Vilket i sin tur också förutsätter att människor får drägligare levnadsförhållanden, självklart.
Men det är också intressant att notera att det är just Brasilien, med en av världens största inkomstojämlikhet, som visar vägen i kampen mot avverkningen.
Klimatmötet i Köpenhamn ligger bakom oss. Dags att se framåt.
En omställning till ett hållbart samhälle är en fantastisk utmaning och ställer krav på ledarskap och samverkan. En vinnande kombination för mig som centerpartist är ny grön teknik, mer entreprenörskap och smarta lokala miljöinsatser.
Uppsala har unika förutsättningar för att lyckas bli en fossilfri kommun. Det har väl inte undgått någon den framstående forskning som förs inom t ex vågkraft och solkraft men jag skulle gärna se att kommunen också fastställer en tydlig miljöteknikvision som innebär att det inom 10 år finns ett antal världsledande miljöteknikföretag här.
Den gröna tekniksektorn har en enorm tillväxtpotential och detta ska vi ta vara på! Genom ny teknik kan vi energieffektivisera, minska våra utsläpp och bruka mindre miljöfarliga resurser – men vi kan också bli rikare. Redan idag bedömer EU-kommissionen att runt 10 % av jobben kan klassificeras som ”gröna jobb”. Hela världsmarknaden för miljöteknik beräknas år 2010 uppgå till tusentals miljarder kronor.
För det lokala näringslivet innebär Centerpartiets politik för entreprenörskap och minskat utanförskap att fler får chansen att förverkliga sina drömmar. Med förslag som slopade turordningsregler för små företag, skrotat fribelopp för studenter och avstampsjobb för unga har vi visat att vi menar allvar när vi talar om entreprenörskap och småföretagande.
Sedan Centerpartiet fick förtroendet att vara med och leda Sverige har flera framgångsrika bilaterala avtal och samarbeten kring miljöteknik kommit till stånd med t ex Indien, Kina, Brasilien. På samma sätt arbetar Centerpartiet lokalt för att kombinera miljöhänsyn och tillväxt. Satsningen på Förbifart Stockholm är ett i raden av exempel på hur en framtidsvision för hållbar tillväxt och ny miljöteknik går hand i hand med bättre förutsättningar för människor och företag att verka och röra sig fritt. Vad gäller diskussionen om Ärna ska vi inte underskatta potentialen i de nya flygbränslen som nu är under framtagande (även om frågan om civilflygplatsen förstås först ska underställas en ordentlig miljöprövning).
Det finns en rad miljöfrågor som kräver insatser i Uppsala. När det gäller biltrafiken är det utsläppen som är problemet – inte bilarna i sig. Eftersom transporter står för en stor del av utsläppen av växthusgaser kan vi t ex idag inte nöja oss med att bara drygt 50 % av kommunens bilar är miljöbilar. Av de 464 lätta fordon som köptes in 2008 var exempelvis endast 53 % bilar som använder alternativa drivmedel och/eller partikelrening. Ordet elbil nämns inte alls i kommunens handlingsplan. Laddstolpar till elbilar vid p-hus och arbetsplatser är ett annat exempel.
Omställningen till det hållbara samhället kräver att vi tar vara på den kunskap som finns om spårbilar och planera för landets första spårbilsprojekt. Regeringens utredare fann som bekant nyligen att Uppsala är lämpligaste platsen i landet. Andra moderna spårburna lösningar måste finnas med i ett integrerat kollektivtrafiksystem.
Det är också dags att bygga miljösmart. Vi kan anlägga solpaneler på de tak som i sin tur genererar el till de bilar som de boende i huset använder. Börja med att lägga solpaneler på Stadshuset. För att spara på värdefulla grönytor måste vi också vara beredda att fundera över möjligheten att ge människor en bostad genom att bygga högre. Kommunen bör också vara drivande i att energieffektivisera. 90 % av de hus som kommer att finnas om 50 år är redan byggda, ibland med undermålig teknik eller dåliga material. Det är ett de områden där Uppsalahem och kommunen spelar en viktig roll.
Det är vidare hög tid att ta tillvara den lokala matproduktionen, liksom att garantera alla barns rätt till sund och bra mat. Lokala gårdar kan också vara producenter av biogas som används i smarta lokala energisystem. Med tanke på den matproduktion som finns i Uppsala med omnejd kanske vi också kan bli bättre på att förena” rekreation på landet” med möjligheter till gårdsförsäljning lokalt.
I ett större perspektiv är det två av de nationella miljömålen där Uppsalaregionen har särskilda problem – grundvattenkvalitet samt den bebyggda miljön. Här krävs förstås en hög ambitionsnivå, men som framgår av senaste miljöredovisningen finns inte ens verktyg för att följa upp alla de inriktningsmål som kommunen har antagit, så det borde vara steg ett.
Nyligen genomfördes klimatmötet i Köpenhamn och nu bör vi ställa frågan vad vi kan göra lokalt. Vi kan t ex skapa ett Klimatavtal Uppsala som ett gemensamt projekt där kommunen, företagen, organisationer m fl ömsesidigt tar på sig ansvar för att minska klimatpåverkan. Upplands Väsby har valt att prova denna modell med bra resultat. Det är ett i raden av exempel på hur vi i Uppsala kan kavla upp ärmarna och göra det som våra barn förväntar sig av oss.
Läser i DN idag ytterligare en oroväckande signal om att isarna smälter till följd av den höjda temperaturen. Redan tidigare i år kom det rapporter om att Antarktis som kontinent har värmts upp, men det har varit ovanligt svårt för forskarna att tolka utvecklingen just där. Nu visar en ny studie som publiceras i Nature Geoscience att isen försvinner ut i havet snabbt, framförallt från den västra sidan.
Bedömningen i studien är att Antarktis förlorar i genomsnitt 190 miljarder ton is om året! Vilket förstås kommer att höja havsnivån, kanske mer än vad FNs klimatpanel har förutspått ens i sina värsta prognoser.
Men jag vägrar att bli pessimist trots detta mörker. Utveckligen inom miljöteknikområdet går fort och här har stat och kommuner en viktig roll för att stimulera fram forskningsmedel och smarta företagskluster.
Bara för att ta ett exempel på en väldigt inspirerande affärsidé utvecklar nu Angelica Hull och företaget Swedish Biofuels ett grönt jetbränsle som till att börja med ska provas i JAS Gripen! Med restprodukter från jordburket eller med skogsbränsle som råvara tas ett flygfotogen fram som hittills verkar ha visat fantastiska resultat (exempelvi en energiutvinning på 80 % från råvaran). Med tanke på att flyget väntas stå för en allt större andel av utsläppen av växthusgaser framöver är såna här möjligheter naturligtvis otroligt inspirerande. Även Miljöaktuellt och DN (ej i nätupplagan) har skrivit om detta.
Låt oss fokusera på såväl krishantering som miljöteknikutveckling.
